JAG när det blir fel, LAG när det blir rätt

Daniel Tangberg
Kommunikatör

I veckans blogg funderar Daniel på det där om Jag:et kontra Laget

Denna helg gav jag mig in i något som jag ofta ångrat att jag inte gjort tidigare. 2018 var året då jag för första gången sprang Göteborgsvarvet.
Beroende lite på vem man är och vad man gör så kan ”varvet”, som det mer frekvent kallas för oss lokalbor, antingen vara en tävling eller ett event. Merparten ser det givetvis som ett event och det är generellt så det är uppbyggt. Live musik, frivilliga som delar ut vatten och sportdryck och en enorm publik som vallfärdar till de olika delarna av Göteborg för att sjunga, applådera, mana på och peppa.
Jag hade lagt upp två planer för loppet. Plan 1: Försöka hålla mig på en hastighet av 5:30/km för att kunna lägga mig under två timmar med god marginal vid målgång. Plan 2: Inte stressa, bara njuta. Eftersom jag gjorde en sen anmälan hamnade jag också långt bak i startfållan. Givetvis hjälpte det inte att jag hade något tidigare lopp att registrera för att således kunna komma längre fram och jag hade inte heller sprungit ett seedningslopp. Min grupp kommer längre och längre fram. Slottsskogsvallen uppenbarar sig på höger sida och musikens bas gör större intryck på din kropp. Jag startar igång klockan. ”KÖR!”, ropar speakern ut och vi är igång. In i slottsskogen, det är trångt, det går inte speciellt fort. En kortare runda i slottsskogen och vi svänger upp mot den ökända säldammsbacken. Jag studsar åt höger och vänster, vill komma förbi. Speakern informerade alla att man springer till höger och springer om till vänster. Ingen har lyssnat, det är ren anarki. Jag irriterar mig, ödslar energi med mina hopp fram och tillbaka. Funderar. Släpper det. Vi kör på plan 2. Det finns ingen anledning att ta sig igenom detta med negativa tankar. Ha kul istället Daniel, tänker jag för mig själv när vi kommer in mot Majorna, ett utav de finare områdena i denna vackra stad.
Hur det gick? Jodå, jag kom i mål och mådde riktigt bra. Så bra så jag t.o.m. kunde vara självgod en stund och tänka: ”Det här var väl inte så farligt.”

Borde det egentligen inte vara tvärtom? Är man inte personligt ansvarig när det går fel?

Så slog det mig igår. Det är väldigt enkelt att beskylla andra för sina egna motgångar. Speciellt i arbetslivet. Det finns alltid något man kan hitta för att försvara sig själv. ”Jo, men han levererade inte rapporten i tid så hur skall jag kunna…..?”, ”Min chef tar inte ansvar för min utveckling!” etc. etc.
Utan att ha någon form kunskap inom psykologi vågar jag ändå påstå att det finns en form av trygghet i att skydda sig själv i motgångar. Man vill inte ta tag i det som har hänt eller så kanske man inte har kunskapen till att göra det man är betrodd till. Anledningarna kan vara många.
Borde det egentligen inte vara tvärtom? Är man inte personligt ansvarig när det går fel? Ägarskapet gör ju dig till ytterst ansvarig så det är ju ditt jobb att göra……ditt jobb. Detta gäller givetvis alla som jobbar inom ett team men även den ensamme.
Om det däremot går bra så skall teamet hyllas. Ett gott resultat, oberoende av vad det må vara, är alltid lagets resultat därför skall det hyllas som sådant.

Sensmoral: Det lönar sig inte att bli irriterad och gnälla på dom som ”är i vägen”. Ni är alla på väg mot samma mål.